Om fästingen

Allmänt

Fästingarna sprider sig och överföring av sjukdomar genom fästingbett har ökat i hela världen. Den fästingöverförda sjukdomen Lyme borrelios förekommer i en stor del av världen, och är på många håll (i USA, Mellan- och Nordeuropa) ett verkligt folkhälsoproblem. I vårt land är Lyme borrelios den vanligaste fästingburna sjukdomen och har regionalt mycket hög incidens. I Finland beräknas 2000-3000 personer årligen bli borreliainfekterade (ca 50/100 000). Åland har visat sig vara ett hyperendemiskt område där incidensen är lika hög som i Old Lyme, Connecticut, där sjukdomen upptäcktes. Antalet borreliainfekterade på Åland är årligen cirka 200-250 (ca 850/100 000).

Fästingarna är kvalster som hör till spindeldjuren och finns över nästan hela världen. Fästingen gillar inte kalla vintrar och finns vanligtvis inte norrut (som på Island och norra Skandinavien). I Finland finns de främst på Åland och i skärgårdsområden, men finns även i hela syd och mellersta Finland med en gräns vid Uleåborg-Joensuu. De trivs bäst på fuktiga och skuggiga platser, oftast i lövskogsområden med tät undervegetation. Den sitter oftast högst upp på ett grässtrå och väntar in sitt offer. Den viktigaste fästingarten i norden är Ixodes ricinus.

Livscykel

Livscykeln för Ixodes ricinus, dvs från det att äggen läggs tills fästingen är könsmogen, består av fyra stadier och tar ca 3 år. Första året lägger honan tusentals ägg. Larverna som kläcks från äggen "äter ett blodmål" nästföljande år, faller till marken och utvecklas till nästa stadie, nymf. Efter att ha ätit ytterligare ett blodmål det tredje året utvecklas nymfen till vuxen fästing. Som vuxen och nymf har fästingen fyra benpar, som larv tre.

Fästingen har en kropp utan vare sig leder, hjärta eller ögon. Man tror att den förlitar sig på sin förmåga att avkänna rörelser i vegetationen, känna värmeutstrålningen av sitt offer och den koldioxid som offret utsöndrar via utandningsluften. Fästingen sträcker då ut frambenen och griper tag i djuret eller människan som stryker förbi.

Fästingen har en mångflikig magsäck och stora spottkörtlar vilka utsöndrar ett bedövande sekret i samband med att den biter sig fast hos värden, något som minskar risken för upptäckt. Tiden de sitter fastsugna varierar beroende på stadium, larver 2-3 dagar, nymfer och honor upp till en vecka eller mer, samt beroende på hur bra bettet är, det vill säga om de träffat ett blodkärl eller inte.

När de sugit sig fulla med blod, släpper de taget och ramlar ner på marken. Här ömsar de skinn, och övergår till nästa utvecklingsstadium, eller, om det är en hona, lägger sina ägg. För att det ska finnas mycket fästingar i ett område krävs det gott om däggdjur som fästingarna kan suga blod av, t.ex. sorkar, möss, harar och rådjur.